.

De vita*, förespråkarna av old school-bilden av kvinnor i samhället, de som även finns som kylskåpsmagneter fast då med släng ironi för att vi inte längre lever på 40-talet.

Jag är trött på det här. Förklara för mig, varför är det så viktigt att verka perfekt? Och vartifrån kommer önskan om att vara en god fru? Varför är en del av den kvinnliga befolkningen mellan 20 och 30 besatta av att kalla sig fru? Finns det något högtidligt i det? Låter det lite bättre? "Jag är fruuuu. Ja, vi gifte oss i somras, uuunderbart bröllop! Så himla lyckat!" "Jasså, du är singel? Oroa dig inte, det finns någon för dig med!" Jävlar vilken tur! Jag trodde det var ute med mig där ett tag!

Visst, kom med invändningar, men förklara detta; av alla mammahjältar (Året hjälte -mama) som vimmelmamman interjuvade, varför hade ingen av dom ett vitt, ständigt hotellstädat, perfekt hem? Ingen av dem svassade omkring i odd molly och ingen hade vita liljor i transparanta vaser och ett obsession för doftljus som kostar 500 spänn styck (det lilla!). De visade istället upp en verklighet med legobeströdda golv, ungar som skrek och for genom hemmet och en vanlig fin mammalook. Den där trygga, vuxna, starka kvinnan får ostört lysa igenom utan lager av smink och fashionabla märkeskläder.

Plain mom = high fashion i min värld!





* De vita är de som tycker att allt, och då menar jag allt, i hemmet ska vara vitt. Inkl. golv, väggar och tak. Och även dom själv ibland.

Anledningen till att jag klickar upp denna artikel till att börja med är att jag länge längtat efter ett visst generationsskifte i partierna. Nya ansikten med en glöd i ögonen, kämparanda och förmåga att verkligen nå ut till medborgarna. Så (under)rubriken var tilltalande.

Texten var till en början slätstruken och lite tråkig men mot slutet kände jag mig riktigt upprymd! Det finns ju där, det där jag saknar, och jag hoppas verkligen att Ida (som nu avgår) inspirerar andra unga med politikerdrömmar att kliva fram nu. För det behövs. Röda blocket behöver få tillbaka förtroendet och för att möjliggöra det måste nya friska vindar blåsa in över både vänstern och sossarna.

Kom igen nu kaxiga åttiotalister, vi som alltid fått höra hur vi tror att vi äger världen och har skolats i nya sociala medier parallellt med den obligatoriska skolgången. Vi som i bästa fall målas ut som självständiga, fördomsbefriade klassmotståndare*. Ska vi visa att det ligger någon sanning i det så ska vi visa det nu! Nästa valomgång tar röda tillbaka makten, det kan jag nästan lova.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8389323.ab  


* Minns när Ebba von Sydow (tror dock att hon är sen 70-talist om man ska vara petig) sa att hon tillhörde arbetarklassen för att hon faktisk hade ett jobb hehe. Det finns en charm i det, alla vet ju att hon inte gör det men det finns ett slags gränsutsuddande i hennes uttalande som jag måste gilla trots att vi med all förmodan röstar på olika block.

Jag kan inte fatta att folk ger sig på HMs underklädesannonser när det AA trycker upp dessa (se nedan) i fejan på en. Jag är nog inte ensam om att få intrycket att de anspelar på mjukporr.

Och det är väl egentligen inget fel med mjukporr. Det jag inte accepterar är att de visas i på ställen där människor inte kan välja om de vill bli utsatta för det eller ej. Jag tycker inte heller om att det är 90% tjejer i deras annonser (i alla fall vad jag kan se i arkivet) som exponeras på det här viset.

Men så händer något. Det publiceras en bild som på en tjej som inte står i en utmanande pose och slickar på en klubba med fuck me-blick, utan istället med två blottade orakade armhålor. En blid utan vidare sexuell laddning i jämförelse med deras andra bilder.

Sorgligt att det bara förekom en sådan bild och att resten av annonserna är skit. Men AA har i alla fall visat att de kan göra reklam på ett annat sätt än att visa unga tjejer på ett amatörporrfilmsvis.


Jävligt trist reklam:






Annorlunda reklam:

Det bli mycket prat om kvinnopolitik och feminism just nu men det är det som rör sig mest i min skalle för tillfället och jag behöver skriva ner det för att kunna återkomma lite senare och se kritiskt på min egna åsikter. Om de håller liksom.

Läste om Frida Steenhoff, visionären och samhällsdebattören som introducerade begreppet feminism i Sverige runt 1890-talet och får intrycket att vi gjort en U-sväng i utvecklingen. Vi är lite tillbaka på startfältet efter en utsvävning i manshat och revolt mot familjekonstellationen. Det sista är inget jag förkastar, tvärt om har det lett till mycket värdefullt. Viktigast av allt har det för upp diskussionen om kvinnans förutfattade roll i familjen och fått den omvärderad i mångt och mycket.

Men efter att feminismen blivit allt för associerad med könskrig börjar den väl definitionen gå tillbaka mer till rötterna, det som Frida Steenhoff förde fram i sina skrifter och pjäser och som journalisten uttrycker i artikeln nedan, social trygghet och individuell frihet.

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/konskampen-frammande-for-feministpionjar_443785.svd

Funderar kring hur jag på bästa sätt skulle kunna ge min definition av feminism. Läser i Veckorevyn om deras senaste kampanj Size Hero. Tycker om initiativet men undrar om det har någon effekt. Skulle vilja mäta den i så fall. Skulle vilja veta vad som har lika stor påverkan på unga tjejer som Maybelline och L'Oreal-reklamer, fast åt andra hållet så att säga.

Men det viktigaste enligt mig är inte skillnaden på bilderna utan att det tydligt framgår när en bild är retuscherad, så att samhället slipper tro att kvinnorna plötsligt antagit en aningen övernaturlig perfektion, som unga kvinnor sedan spenderar massor med tid och pengar på att efterlikna i största möjliga mån. När femåringar gör smink-tutorials på YouTube mår jag illa. Vissa skulle säga att det är fullständigt naturligt och bara en oskyldig lek. I min värld är hopprep och Burken är sparkad mycket mer naturliga lekar än när 5-åringar lägger energi på att förändra sitt utseende i sann Maybellineanda (inte rota runt i mammas garderob och pröva tio storlekar förstora pumps alltså. Stor skillnad).

Jag saknar starka kvinnliga förebilder. Tjejer som oavsett hur de väljer att presentera sig för omvärlden i första hand visar vilka starka och självständiga brudar de är. Lite mer Fuck you-attityd mot ideal och grupptryck. Jag rakar mig för att jag vill raka mig, inte för att tjejer ska vara rakade. Jag skiter i att raka mig för att jag inte har någon lust helt enkelt. Att våga säga vad man tycker är viktigast av allt. Därför tycker jag att det är mycket mer intressant att diskutera hur mycket utrymme flickorna respektive pojkarna i 2:a klass får i klassrummet. Uppmuntras pojkar till ta mer plats än flickor? Mer den typen av frågor, än frågor som "Du kan väl inte vara feminist, du rakar dig ju under armarna?"

Att sluta lägga så stor vikt vid yta och ideal är en viktig del i strävan mot fullständig jämställdhet eftersom vi kvinnor har det mycket jobbigare på den fronten än vad killarna har.

Varför ger sig media på Lars Vilks så fort det sker ett terrordåd i Sverige eller Danmark?

Terrorns riktiga syfte är ju att skapa och sprida stark rädsla bland människor. Som de där galningarna man sett på film som skjuter en person för att skapa "respekt" hos andra. Därför är det så oerhört viktigt att inte visa sin rädsla. Att inte ge någon/några övertaget bara för att de gått över gränsen och gjort något vansinningt. Makten ska inte hamna i deras händer no matter what för då är vi förlorade.

Det förstod Danmarks Kronprins Fredrik då han valde att slutföra sitt uppdag på samma plats, trots hoten.

Men varför dyker Lars Vilks namn upp varje gång det diskuteras terror i media? Mannen lever med skydd 24/7 och kommer förmodligen få göra det resten av sitt liv. Jag vet inte om jag försvarar hans teckning men jag vet att jag tycker att reaktionerna varit orimligt starka och oförsvarbara. Men jag kan inte sluta undra om det är så att man jagar ett svart får? Någon att ge skulden för alla hemskt som drabbat Sverige och Danmark de senaste veckorna.

I så fall är det minst lika läskigt som tanken på att vi skulle ge vika för terroristerna. En kontroversiell teckning kan inte vara grunden till allt hat som just serveras i form av ljudfiler, brev och självmordsbombare. Eller vi får i alla fall inte låta det bli så.

Nej, jag skulle nog inte godkänas som en fullblodsfeminist hos vissa men det är inte heller mitt mål. Tvärtom hoppas jag på ett samhälle där värderingar väger tyngre än klädstil och stadsdelar. Jag tror på tolerans, respekt och jämställdhet. Lika värde för alla människor, oavsett bakgrund, kultur eller klädsmak. Och jag skulle vilja sudda ut de osynliga men ack så tydliga linjerna som delar oss, som skapa en Vi mot dom-känsla.

Som en kär vän till mig förklarade "i lumpen snackade vi ständigt ner de andra plutonerna för att skapa en starkare gruppkänsla" Fint. I lumpen där man var tvungen att skapa en gruppkänsla (eftersom döden var det andra alternativet) var det säkert en finfin metod men sanningen är att det funkar precis på samma sätt i kompisgäng, på arbetsplatser, på samtliga plan i livet, där vi lustigt nog inte skolas och förbereds för att utkämpa ett krig.

Jag är hon som ständigt kommer släpandes på HM och Gina-påsar, har rosetter i håret och klär sig i kroppsnära kläder. Samtidigt livrädd för att bli kränkt och sexuellt utnyttjad (ett gubbslem runkade framför mig på tunnelbanan en gång vilket räckte för att väcka den rädslan inom mig) och blir tokförbannad om någon kille skulle ha en åsikt över hur ofta jag avlägsnar hår från min kropp. Delger gärna min åsikter och får ständigt kämpa mot fördomar och känslan av att inte riktigt bli tagen på allvar (det tycks tydligen att jag inte ser ut som en feminist ska se ut. Hur nu en sån ska ser ut). Jag har många gånger blivit kränkt och klappad på huvudet. En gång färgade jag mitt hår brunt i hopp om lite mindre motstånd. Det gör jag aldrig om. Jag vill inte stödja fördomarna igen.

Alltid, sedan barnsben har jag irriterat mig över orättvisor och särbehandling. Det är inte exlusivt för kvinnor vs män, det gäller alla möjliga gruppkonstellationer som innehåller kulturella skillnader, klasskillander, könsskillnader, åldersskillnader eller maktskillnder. Jag tror inte att vi är så enkelspåriga att vi bara kan umgås med personer som liknar oss själva.

Och jag är så förbannat trött på att ovanstående och söder (alt förorten) mot östermalm, praktisk utbildning mot "riktig" utbildning (för att ta några fler exempel) skulle ha något med männoskovärde att göra?!

Nej, nu skärper vi oss och hoppar ur vår egen lilla låda och ser på världen med nyktra ögon.

Det tjänar alla på.

Det är inte lätt att vara människa sägs det. Det vet jag inte, jag kan bara säga att det är inte lätt att vara jag. Om man är som jag, en 80-talist som får dåligt samvete över att ha Sverige som hemland (världens mest jämställda land) men ser det lite som sin livsuppgift att föra fram kvinnorna i samhället med målet total jämställdhet, ja, då är det lite jobbigt. Famförallt när alla ens vänner bara suckar slår dövörat till när jag bröjar raljera om vad som akut borde förbättras i samhället, typ att det privata pensionssparandet ger kvinnor mindre trots att de betalat lika mycket som männen pga att kvinnor i genomsnitt lever längre. Försäkringsbolagen smetar ut utbetalningen under längre tid när försäkringsinnehavaren är kvinna) och varför i hela friden det bara verkar vara jag som ser det.

Eller i alla fall är den enda som lägger energi på att diskutera det. Många tycker ju att vi har det så bra, ingen märker inte av skillnaderna jag hänger upp mig på. Visst har vi det bra, men det är väl ingen anledning att sluta lyfta fram orättvisor och snedställdhet så länge det existerar. Och med det så blir man inom fem minuter stämplad som en jobbig person. Det vill jag också bekämpa. För det, om något, håller tillbaka utvecklingen.

Samtidigt sitter jag och läser Englas blogg. Och Elin Klings och Prinsessans Dagbok mfl. Jag stödjer deras läsarantal regelbundet och på så vis hjälper jag även till att få ut deras budskap till unga tjejer. Barn och hus i unga år, "vardaglyx", tvättråd, glossiga magasin med trådsmala brudar, inte ett ord om kvinnors sexualitet och djupare behov än rätt frisyr och  senaste Odd Molly-koftan.

Jag blir tokig på mig själv. Men jag är ju så fascinerad att jag inte kan låta bli. De verkar ju genuint lyckliga (?!). Jag förstår inte hur det går till. Hur begränsar man sin hjärnverksamhet (och får den att stanna där) till så ytliga saker som vit inredning och ELLE? Jag vill veta! Det är skitjobbigt att vara medveten om all diskriminering och skit som finns i vår värld. Det är skitjobbigt att aldrig kunna låta ett dumt uttalande av någon obildad ärthjärna låta passera utan att försöka upplysa personen om sanningen.

Fast egentligen tror jag ju inte riktigt på det där jag läser. Jag tror att det är ruskigt smarta brudar som sitter bakom tangenterna. Brudar som besitter en tydlig affärsidé. Tyvärr en affärsidé som bidrar till bakåtsträvan men hey, det säljer ju. Jag tror också såklart att dessa tjejer precis som jag inte önskar återgå till 40-talet om man frågade rakt, jag bara önskar att det framgick lite tydligare i deras bloggande.

(och jag tänker inte ens gå in på det nystartade radioprogrammet Husmorsskolan som föddes ur en blogg)

Kort och gott, jag förstår mycket väl vad som säljer i dagen samhälle men frågan är bara på bekostnad av vad?