.

Lyckan måste komma inifrån en själv. Punkt.

Japp. Så är det. Men hur viktigt är det inte att ha drömmar? Genom dom kan man sakt men säkert röra sig åt rätt håll och en dag har man allt det man önskar att man hade för tre år sen.

Long time, no see.

Det blev lite väl mycket prylar-och-kläder-blogg. Kanske borde ha två?

Hur som helst. Istället för att göra något så trist som att skriva om mitt cv (vilket jag verkligen borde göra) så skiver jag istället ett inlägg om hur tidens unga tjejer accepterar den där sexiga, retuscherade, utmanande bilden av kvinnan (så som hon borde vara??), vi sväljer henne med hull (eller inte) och hår (knappast...)!

Men varför? Jag vet att uppror och demonstrationer är helt ute men varför reagerar vi inte? Den högst opragmatiska synen får allt utrymme i vrlden att rota sig riktigt ordentligt i samhället och motvikten lyser med sin frånvaro.

Fan, kom igen! Hur kul skulle det inte vara om HMs julkampanj (den där med underkläder som får manliga och kanske den del kvinnliga bilister att köra av vägen) visade tjejer så som man förväntar sig dem, smala och glittriga med colgateleenden och sen bara PANG! en mycket orakad bikinilinje! Bland allt skimmer, spets och fluff! Hur kul?!

Men nej, HM (och alla andra klädeshus) är för fega. Tänk om det skulle påverka siffrorna? Herregud inte sjutton kan vi göra något vettigt och påverka förvridna ideal som får tolvåringar att bära vadderade mini-bhs och supersmå string med en sexig, helt fejkad kvinna som största förebild, och faktikt göra något bra. Nej nej, vad tror ni om oss?

Snubblar över påsar som ligger slängda i hallen fulla med informationsbroschyrer och lockgodis efter otaliga infromationsrunor på universitetet. Lyfter på allt som går att lyfta på och öppnar samtliga väskor inklusive den stora resväskan som jag inte orkat går ner i källaren med. Letar som en besatt efter min kabukiborste men den är spårlöst borta... Går uppgiven in i köket på jakt efter något att äta istället. Inte heller det uppdaget lyckas jag med. På matbordet står travar med disk blandat med pastapaket, antikt porslin som jag köpt på loppis, öppnad och oöppnad post och gammal macka lämnad åt sitt öde med spår av EN tugga i. Till och med i förnstret står disk och trängs med blomkrukor och prydningsljus. Allt är en enda stor röra. Kläder hänger på tork lite överallt (som torkat för en vecka sen), en klänning i gardinstången, kaffekoppar i varje hörn, oidentifierbar doft i hallen (misstänker en banan någon av påsarna från en av informationsrundorna som inte blev uppäten). Undviker hallspelegln när jag går från köket till vardagsrummet eftersom jag vet att jag borde färgat min utväxt typ förra året. Sparade DNtidningar med läsvärda debattartiklar och ledare förvarade högst ostrukturerat på glovet, skrivbordet, stolen och sängen. Lever mina stackars blommor ens? Ingen aning. Tittade efter för ca ett halvår sedan. Så troligtvis inte. Kankske kaktusen går att återuppliva genom chockvattning. Att-göra-listorna hånar mig och studieböckerna påminner endast om min kassa ekonomi just nu. I ett visst ljus tycker jag att de ser guldpläterade ut? 

Undrar om det här verkligen en värdig början på mitt nya liv.

Nu ska jag lyssna på musik och meditera istället.

/total mess

Jag känner mig både arg och upprymd på samma gång.

Jag vill få folk där ute att förstå och ta hänsyn till av vikten att respektera varandra som individer! Hur kan det vara så svårt? Jag vill inte ansluta mig till liberalfeministerna, inte anarch-feminism, inte vänserfeministerna, alla har de något gott att säga men också så fel i vissa frågor.

Kan jag få starta en ny typ av feminism? Den Nya Generationens Feminism!

DNGF skulle stå för tolerans, respekt, individualitet och jämlikhet som vi tolkar dessa begrepp på 00-talet, och sen är det upp till var och en vad de vill ägna sina liv åt. Inte så mycket finstilt utan istället värna om en öppen diskussion där vi håller oss ifrån att gruppera oss och kasta skit på varandra. Högt i tak och ärligt ska det vara! Men det är ju inte så lätt, jag vet det. För människor har svårt att våga stå ensamma, och de har svårt att erkänna misstag, svårt att hålla sig från att bygga hierarkier och utöva makt. Ibland försvinner orken när jag tänker på hur vi människor från start är så svaga. För många negativa egenskaper och handlingar bygger ju på rädsla och osäkerhet. Bättre att slakta andra än att själv bli slakad. Bättre att förlöjliga andra än att bli förlöjligad själv. Eliminra risker genom att vara först.

Bra "blogg" när lusten tryter:

http://thehappyfeminist.tumblr.com

Det som fick mig att tänka på graviditet var den här artikeln som jag bara tycker så bra:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8395249.ab

Ja, host, harkel. Till att börja med: jag är inte ute efter att provocera OCH jag har aldrig varit gravid själv.

Graviditet och allt tillhörnade som förlossning, allt det underbara och magiska (tex att man kan höra fågelkvitter och annat trevligt extra tydligt under sin graviditet), eventuella komplikationer och amning är något som jag tänkt intesivt och mycket på. Jag har läst mer om det på nätet och i böcker än vad några (eller tom de flesta) av mina gravida vänninor.

Så helt tappad bakom vagnen är jag inte, dock oerfaren, när jag säger det här: Hur kul är det egentligen?

Hur kan man uttala sig om någat man inte upplevt kanske är en befogad fråga, men hur ofta gör vi inte det? Talar utan erfarenhet? Jag pratar hela tiden om extremt förtryck mot kvinnor trots att jag aldrig upplevt det själv, till exempel.

Men så här är det: jag är inte ett dugg sugen på det. Och jag fyller 27 i år. Jag tycker det är kul att följa mina vänners graviditet och häftigt att känna sparkarna utanpå magen men sen är jag nöjd. Om jag själv blev gravid skulle jag periodvis bli helt utfreakad av vetskapen att en person växte i min kropp. Inuti mig växer en annan människa. Häftigt kanske det är men också mycket, mycket konstigt.

Och för det här har jag känt mig lite utanför. För som tjej ska man ju vilja gå igenom en graviditet. Det är normen, det är det naturliga, biologisk klocka osv... Nu är det kanske läge att tala om att bara för att jag inte vill gå igenom en graviditet så vill jag ha barn. Flera stycken, eller tre om man ska vara exakt. Sen få vi se hur det blir, kanske fler kanske färre.

Min syn på graviditet och att jag är tveksam till allt som har med de nio månderna innan bebis tittar ut (och tiden precis efter), kan ju ha att göra med att jag från början alltid velat adoptera av oförklarig anledning. Jag har vägt för- och nackdelear med biologisk väg vs. adoption i många år så jag känner mig tämligen säker i frågan. Många kanske tror att det här med anknytning till barnet skulle påverka beslutet men det gör det INTE. För det finns inget som säger att bara för att barnet är biologist ska anknytningen per atomatik vara starkare mellan barn och moder. Givetvis har adopterande homosexuella par eller äkta makar, ensamstående och par (man och kvinna) som är reproduktivt utmanade minst lika bra kontakt med sitt/sina barn som de som gått the old fashion way.

Så är det bara.

Det här är bara historien på andra sidan myntet och min förhoppning är att normen ska ändras så det ska ses som lika normalt att inte vilja gå igenom en graviditet som att vilja det, även om majoriteten är större på ena sidan.

Sitter lite chockartat och stirrar på min s.k ekonomi. Att vara student är både dyrt och fattigt, massa dyr litteratur och mycket lite bidrag. Tack godegud att min situation som nybliven student gör mig så lycklig.

Det här med lycka går ju att diskutera i all evighet. Vad är det egentligen? Jag hade ju allt jag trodde jag ville ha innan jag blev student igen men jag var inte alls glad, tvärt om, jag superledsen nästan hela tiden utan att förstå varför. Länge, länge drogs jag med ett enormt dåligt samvete över att jag inte kunde uppskatta det jag hade.  När jag såg dokumentärer om personer i stor behov av en microdel av min livsstandard bröt jag ihop. Och en dag tog det liksom stopp.

Livet ger en käftsmällar ibland. Och ibland är det precis vad man behöver.

Glad blir man också om man orkar stå emot andras förväntningar och olika normer i samhället. Normer är, by the way, till för att utmanas om man frågar mig. Ingen, absolut ingen ska kunna tala om för någon annan hur den personen ska leva sitt liv.

♥

Schyman säger själv att de är dags för nya personer att kliva fram (som jag skrev om tidigare). Jag är inte förvånad över hennes beslut att avgå som partiledare. Hon själv säger också;

"– Det har funnits påpekanden om att FI bara är Gudrun Schyman och att det står och faller med mig. Så är det verkligen inte. Vi har mycket kunniga och engagerade människor."

Sjukt spännande läge. Men hoppas innerligt som sagt att alla dessa luckor fylls av rätt personer. Gärna yngre.

http://www.dn.se/nyheter/politik/schyman-avgar-som-partiledare