Tabufråga: hur kul är det egentligen att vara gravid?
Ja, host, harkel. Till att börja med: jag är inte ute efter att provocera OCH jag har aldrig varit gravid själv.
Graviditet och allt tillhörnade som förlossning, allt det underbara och magiska (tex att man kan höra fågelkvitter och annat trevligt extra tydligt under sin graviditet), eventuella komplikationer och amning är något som jag tänkt intesivt och mycket på. Jag har läst mer om det på nätet och i böcker än vad några (eller tom de flesta) av mina gravida vänninor.
Så helt tappad bakom vagnen är jag inte, dock oerfaren, när jag säger det här: Hur kul är det egentligen?
Hur kan man uttala sig om någat man inte upplevt kanske är en befogad fråga, men hur ofta gör vi inte det? Talar utan erfarenhet? Jag pratar hela tiden om extremt förtryck mot kvinnor trots att jag aldrig upplevt det själv, till exempel.
Men så här är det: jag är inte ett dugg sugen på det. Och jag fyller 27 i år. Jag tycker det är kul att följa mina vänners graviditet och häftigt att känna sparkarna utanpå magen men sen är jag nöjd. Om jag själv blev gravid skulle jag periodvis bli helt utfreakad av vetskapen att en person växte i min kropp. Inuti mig växer en annan människa. Häftigt kanske det är men också mycket, mycket konstigt.
Och för det här har jag känt mig lite utanför. För som tjej ska man ju vilja gå igenom en graviditet. Det är normen, det är det naturliga, biologisk klocka osv... Nu är det kanske läge att tala om att bara för att jag inte vill gå igenom en graviditet så vill jag ha barn. Flera stycken, eller tre om man ska vara exakt. Sen få vi se hur det blir, kanske fler kanske färre.
Min syn på graviditet och att jag är tveksam till allt som har med de nio månderna innan bebis tittar ut (och tiden precis efter), kan ju ha att göra med att jag från början alltid velat adoptera av oförklarig anledning. Jag har vägt för- och nackdelear med biologisk väg vs. adoption i många år så jag känner mig tämligen säker i frågan. Många kanske tror att det här med anknytning till barnet skulle påverka beslutet men det gör det INTE. För det finns inget som säger att bara för att barnet är biologist ska anknytningen per atomatik vara starkare mellan barn och moder. Givetvis har adopterande homosexuella par eller äkta makar, ensamstående och par (man och kvinna) som är reproduktivt utmanade minst lika bra kontakt med sitt/sina barn som de som gått the old fashion way.
Så är det bara.
Det här är bara historien på andra sidan myntet och min förhoppning är att normen ska ändras så det ska ses som lika normalt att inte vilja gå igenom en graviditet som att vilja det, även om majoriteten är större på ena sidan.
Graviditet och allt tillhörnade som förlossning, allt det underbara och magiska (tex att man kan höra fågelkvitter och annat trevligt extra tydligt under sin graviditet), eventuella komplikationer och amning är något som jag tänkt intesivt och mycket på. Jag har läst mer om det på nätet och i böcker än vad några (eller tom de flesta) av mina gravida vänninor.
Så helt tappad bakom vagnen är jag inte, dock oerfaren, när jag säger det här: Hur kul är det egentligen?
Hur kan man uttala sig om någat man inte upplevt kanske är en befogad fråga, men hur ofta gör vi inte det? Talar utan erfarenhet? Jag pratar hela tiden om extremt förtryck mot kvinnor trots att jag aldrig upplevt det själv, till exempel.
Men så här är det: jag är inte ett dugg sugen på det. Och jag fyller 27 i år. Jag tycker det är kul att följa mina vänners graviditet och häftigt att känna sparkarna utanpå magen men sen är jag nöjd. Om jag själv blev gravid skulle jag periodvis bli helt utfreakad av vetskapen att en person växte i min kropp. Inuti mig växer en annan människa. Häftigt kanske det är men också mycket, mycket konstigt.
Och för det här har jag känt mig lite utanför. För som tjej ska man ju vilja gå igenom en graviditet. Det är normen, det är det naturliga, biologisk klocka osv... Nu är det kanske läge att tala om att bara för att jag inte vill gå igenom en graviditet så vill jag ha barn. Flera stycken, eller tre om man ska vara exakt. Sen få vi se hur det blir, kanske fler kanske färre.
Min syn på graviditet och att jag är tveksam till allt som har med de nio månderna innan bebis tittar ut (och tiden precis efter), kan ju ha att göra med att jag från början alltid velat adoptera av oförklarig anledning. Jag har vägt för- och nackdelear med biologisk väg vs. adoption i många år så jag känner mig tämligen säker i frågan. Många kanske tror att det här med anknytning till barnet skulle påverka beslutet men det gör det INTE. För det finns inget som säger att bara för att barnet är biologist ska anknytningen per atomatik vara starkare mellan barn och moder. Givetvis har adopterande homosexuella par eller äkta makar, ensamstående och par (man och kvinna) som är reproduktivt utmanade minst lika bra kontakt med sitt/sina barn som de som gått the old fashion way.
Så är det bara.
Det här är bara historien på andra sidan myntet och min förhoppning är att normen ska ändras så det ska ses som lika normalt att inte vilja gå igenom en graviditet som att vilja det, även om majoriteten är större på ena sidan.
Kommentarer
Trackback
