.

Jag känner mig både arg och upprymd på samma gång.

Jag vill få folk där ute att förstå och ta hänsyn till av vikten att respektera varandra som individer! Hur kan det vara så svårt? Jag vill inte ansluta mig till liberalfeministerna, inte anarch-feminism, inte vänserfeministerna, alla har de något gott att säga men också så fel i vissa frågor.

Kan jag få starta en ny typ av feminism? Den Nya Generationens Feminism!

DNGF skulle stå för tolerans, respekt, individualitet och jämlikhet som vi tolkar dessa begrepp på 00-talet, och sen är det upp till var och en vad de vill ägna sina liv åt. Inte så mycket finstilt utan istället värna om en öppen diskussion där vi håller oss ifrån att gruppera oss och kasta skit på varandra. Högt i tak och ärligt ska det vara! Men det är ju inte så lätt, jag vet det. För människor har svårt att våga stå ensamma, och de har svårt att erkänna misstag, svårt att hålla sig från att bygga hierarkier och utöva makt. Ibland försvinner orken när jag tänker på hur vi människor från start är så svaga. För många negativa egenskaper och handlingar bygger ju på rädsla och osäkerhet. Bättre att slakta andra än att själv bli slakad. Bättre att förlöjliga andra än att bli förlöjligad själv. Eliminra risker genom att vara först.

Bra "blogg" när lusten tryter:

http://thehappyfeminist.tumblr.com

Sitter lite chockartat och stirrar på min s.k ekonomi. Att vara student är både dyrt och fattigt, massa dyr litteratur och mycket lite bidrag. Tack godegud att min situation som nybliven student gör mig så lycklig.

Det här med lycka går ju att diskutera i all evighet. Vad är det egentligen? Jag hade ju allt jag trodde jag ville ha innan jag blev student igen men jag var inte alls glad, tvärt om, jag superledsen nästan hela tiden utan att förstå varför. Länge, länge drogs jag med ett enormt dåligt samvete över att jag inte kunde uppskatta det jag hade.  När jag såg dokumentärer om personer i stor behov av en microdel av min livsstandard bröt jag ihop. Och en dag tog det liksom stopp.

Livet ger en käftsmällar ibland. Och ibland är det precis vad man behöver.

Glad blir man också om man orkar stå emot andras förväntningar och olika normer i samhället. Normer är, by the way, till för att utmanas om man frågar mig. Ingen, absolut ingen ska kunna tala om för någon annan hur den personen ska leva sitt liv.

♥

Det är egentligen ingen ide att försöka skämta till det. Allt är skit när jag känner såhär.

Läste informationsbladen som jag fått av skolan mer ingående nyss och fick en isklump någonstans mellan magen och hjärtat.

"Det här fixar jag aldrig" var det enda som dök upp i skallen på mg.

Fan också.

Undervisningen är på engelska hela första terminen. Givetvis. Jag har egentligen inga större problem med engelskan men det gör mig nervös av någon anledning. Känslan av att jag inte har fullständig kontroll infinner sig, om undervisningen hade varit på svenska är det ju i princip omöjligt att missa något viktigt men det räcker med att jag inte vet vad ett ord betyder för att jag ska missa ett helt sammanhang. Sen muntliga föredrag på engelska inför tusen (tycks så när man står där) kritiska blickar. Gud, jag kommer göra bort mig totalt, sen kommer jag aldrig kunna visa mitt ansikte på skolan någonsin mer igen. Får hoppa av (motvilligt denna gång) och tacksamt börja jobba på ett lager långt utanför stockhoholm som det tar tre timmar att pendla till. Enkelväg.

Så här eldar jag upp mig och målar fan på väggen innan jag ens satt min fot på campus.

Det är väl ok att adda Who What Wear och The Blond Salad på blogglovin' och samtidigt kalla sig feminist?

Huvudsaken är väl att man ägnar sig åt att bekämpa de verkliga orättvisorna i första hand?

/utstött i genusvetenskapsklassen