.

Jag känner mig både arg och upprymd på samma gång.

Jag vill få folk där ute att förstå och ta hänsyn till av vikten att respektera varandra som individer! Hur kan det vara så svårt? Jag vill inte ansluta mig till liberalfeministerna, inte anarch-feminism, inte vänserfeministerna, alla har de något gott att säga men också så fel i vissa frågor.

Kan jag få starta en ny typ av feminism? Den Nya Generationens Feminism!

DNGF skulle stå för tolerans, respekt, individualitet och jämlikhet som vi tolkar dessa begrepp på 00-talet, och sen är det upp till var och en vad de vill ägna sina liv åt. Inte så mycket finstilt utan istället värna om en öppen diskussion där vi håller oss ifrån att gruppera oss och kasta skit på varandra. Högt i tak och ärligt ska det vara! Men det är ju inte så lätt, jag vet det. För människor har svårt att våga stå ensamma, och de har svårt att erkänna misstag, svårt att hålla sig från att bygga hierarkier och utöva makt. Ibland försvinner orken när jag tänker på hur vi människor från start är så svaga. För många negativa egenskaper och handlingar bygger ju på rädsla och osäkerhet. Bättre att slakta andra än att själv bli slakad. Bättre att förlöjliga andra än att bli förlöjligad själv. Eliminra risker genom att vara först.

Bra "blogg" när lusten tryter:

http://thehappyfeminist.tumblr.com